Det här med håravfall är känsligt. Jag har nu kommit till den punkten att jag måste inse att jag om ett halvår...år

eller förhoppningsvis längre tid kommer att bli flintis. Det är inte längre frågan om, om utan när. Det är lätt att säga till en annan skallePer hur litet detta problem är...tills det börjar hända en själv och man ser att en kär ägodel som man tagit för givet retfullt sakta försvinner.

 

Det är nog inte så många som märkt detta på mej än, men jag har upptäckt ett samband ...en matematisk formel om man så vill. Jag har på senare tid, efter jag börjat misstänka detta framtida senario, skaffat mej lite längre

hår. Kanske för att dölja, så länge som möjligt. Och kaluffsen... alltså massan hår behålls alltså konstant med detta grepp. Det kanske lossnar ett tjog hårstån om dan men samtidigt så växer håret en halv millimeter. Denna insikt glädjer mej en stund men jag inser snart att resonemanget haltar en aning.

Det kommer nämligen en brytpunkt...ja den har nog kommit för länge sen när man tvingas välja mellan att ha 17 hårstrån kvar som är två meter långa eller helt enkelt skaffa sig en  ”100 kronors frilla”.

 

En sådan frilla kan man ju för en billigare summa snagga sig själv. Men för 100 kronor så får man en frisörska att kallprata med.

Om dessa 100 kronor sedan kommer till skattekontorets vetskap det är ju en fråga så god som någon.

Men många kanske tycker synd om frisersalongerna och deras dilemma att bara tjäna en hundring. Istället för på den tiden då dom tunnhåriga,             the VIKINGS (vikarnas kungar) och flintskalliga personer hade lite mer fantasi. Det fanns:

 

• ”robin hood frisyren” (ta från dom rikare delarna och kamma över dom fattigare regionerna)

 

• Dr Phil frisyren” (en helt vanlig gammal hederlig flintklippning med en oumbärlig 70-tals mustasch )

 

• Galen Vetenskapsman-frisyren    ......... m.m ................