Första psykosen ägde rum våren 94, och den andra våren 95. Nu hade det gått ett och ett halvt år emellan och jag och min doktor hade kommit överens att bara använda lithium på våren när det var som mest kritiskt,men...

 

Den här psykosen var anorlunda från de övriga två. Själva psykosen pågick nog bara i två dar, och ingenting hann hända utanför murarna (psyk). En stor tragisk händelse i mitt liv var att min moster hade fått en propp i hjärnan ( samma dag som prinsessan Diana dog ) och nu låg i koma...Jag trodde senare att de båda sakerna hörde ihop. Min morbror var samtidigt döende i cancer.

 

Fysiken var på topp efter försäsongsträningen med innebandyn, och jag hade börjat träna hemma. Bland annat en övning när man ligger på mage och statiskt lyfter upp bröstkorgen. Vi hade haft en lyckad lagfest ( jobblaget ) veckan innan med bastu,mat och ett besök på stadens slott   ( borg ). Detta gjorde starkt intryck på mej plus att vi tre dagar innan psykosen åkte en busslast från jobbet till Råsunda och kollade på SVERIGE-LETTLAND (det var inget lätt land visade det sej ) På jobbet så var det jag som hade hand om maten, från det stället som vi beställde ifrån. För besväret så fick jag en largelåda varje dag, men jag gick ändå ned i vikt, och på slutet så smakade det ingenting,man bara pulade i sig det.När jag ringde och beställde varje dag så kunde antingen en tant svara eller en tjej i min ålder (gissade jag ). Varje gång tjejen svarade nu så blev samtalen gladare och gladare. Jag märkte att hon gillade mej. Dagen innan psykosen när jag ringde så var det uppsluppet värre. Vi kiknade ihop under samtalets gång. Och jag kände att något var på gång mellan oss.

 

Dagen efter så var psykosen på gång. En i jobblaget kände sig trött och jag likaså. Så vi bestämde oss för att sluta efter vi käkat lunch. jag trodde att det var omgivningen ( systemet ) som nu försökte att knäcka oss och att det var därför orken tröt. Jag representerade en äkta svensk och han en äkta finne och oss kunde man lita på. På pasta stället som vi drog till den här fredagen, så hejar vi på ett par som vi känner igen från en annan byggnad men från samma bolag. Den ena av dom har på sig en T-shirt med nästan exakt samma röda färg som jag.Och jag börjar misstänka att detta är något slags meddelande till mej. På kvällen sen efter att ha försökt sova, men inte lyckats, så slår jag på TV'n och det känns som alla intryck bara sugs in. Jag ser till exempel min statiska övning på ett program och får för mej att man spionerat på mej.

 

Jag ringer då till mina föräldrar som berättar att min andra moster kommit och hälsat på från en annan stad, och jag beger mej dit. Dom märker nog på mej att jag inte mår bra, och övertalar mej att sova över där ( min lillebrorsas rum stod ledigt ). Efter jag lagt mej, och någon timme

passerat utan att jag somnat.Då tycker jag mej höra röster som viskar under sängen, och blir naturligtvis rädd, men tror att någon slags elektrisk

apparat ( avlyssning ) finns där. Jag tänder och sparkar till sängen och mostern som ligger i rummet bredvid vaknar. Jag förklarar att jag känner mej iakttagen där och byter rum där en annan ledig säng finns. När väl sängen är bäddad så får jag två sömntabletter, men jag lyckas ändå inte somna den natten. Dagen efter kom brorsan hem efter att ha hämtat en bil ( han jobbade åt Herz ) från Stockholm, och jag är övertygad om att han har något på gång med prinsessan Madelene (dom är jämngamla ). Jag blir under ett tillfälle lite arg på morsan men då kom lillebrorsan ( som fysiskt sett är större ) och höll mej i ett järngrepp. Jag kunde inte rubba mej, utan att i och för sej förta mej något nämvärt, men såg ändå detta som ett nederlag. Jag tror då att han måste vara övermänsklig rent fysiskt.

 

Morsan och moster håller sedan på och dribblar med psyk för att få dit hjälp. Jag håller som bäst på med att skriva tre brev ett blått 

till konungen, ett rött till statsministern och ett tredje till jag minns inte vem ( inne på ett rum som jag låst ). Till slut knackar det på dörren. Det visar sej vara två poliser...som lyckas övertala mej att öppna. Och dom lyckas även med bedriften att få mej att följa med i polisbilen efter en lång diskussion.

 

[alla Poliser som jag kommit i kontakt med under mina psykoser  nr 2,3 och 4. har varit lugna och mänskliga. Och tagit mej på rätt sätt när jag är i

detta tillstånd.Och jag har aldrig gjort något fysiskt motstånd]

 

Inne på psyk så hamnade jag på avdelning 92 ( stormen ). Där är många psykotiska och grejer händer hela tiden. Till att börja med så bekantar jag mej med dom intagna. Jag glider runt och känner mej ungefär som Jack Nicholson i "Gökboet". En skötare försöker spela kort med mej,men jag sparar på kort som då betydde saker och inte dom kort som spelet gick ut på. Han ger upp och ger han mej en cigarett som jag tar emot

(jag är inte är rökare i vanliga fall), men går in i rökrummet där skötaren tänder cigaretten och går ut. På väggen där inne hänger en så kallad "svarta tavlan" med kritor, och jag frågar dom som sitter där om jag får sudda ut det som är skrivet. Jag ritar sedan ett kors med med ett hjärta till vänster och ett ankare till höger som symboliserar dom två rövarna. När jag är klar så går en av dom i rummet och suddar ut botten på korset och ritar dit en spets så att den föreställer ett svärd. Jag vet inte vad han menar med detta men litar inte riktigt på honom efter detta.

 

Senare under dagen när dom öppnade ut till rastgården (en 10X10m trä inhängnad )så ilsknar jag till, och slänger min plånbok och klocka över inhängnaden ( för och bevisa att jag inte hade några materialistiska begär ). Klockan hittades aldrig.

På kvällen, när nattpersonalen hade kommit, så gick jag omkring på avdelningen vankandes. Dörren stod öppen till sjuksköterskornas rum där jag knallade in. En kvinna ur nattpersonalen som var mycket vänlig mot mej, och som jag tyckte liknade den goda fen, undervisade mej på ett papper 

med en grafisk kurva om mitt maniska tillstånd. Och jag lyssnade noga. När hon för ett ögonblick lämnade personalrummet och jag blev själv

så tittar jag mej runt omkring och får se en videokamera på ett stativ. Jag börjar genast misstänka grejer,och på någon sekund så har jag slängt 

igen dörren och låst. Sedan sparkar jag omkull videokameran varpå jag matar några ytterligare sparkar på den. Ett larm hade nu gått på avdelningen och in rusade dom STORA grabbarna. Det var fyra,fem gorillor som högg tag i mej och släpade mej längs korridoren till rummet där en tvångsängen fanns ( allt medan jag skrek som en stucken gris ). Dom spände fast mej som om jag vore utbrytarkungen.

 

Då börjar jag svamla något om att Sean Connery skulle komma och hämta mej. James Bond är inget man spelar det är något man är ( Dom som får rollen som James Bond har i verkliga livet gått igenom det som jag gjort [trodde jag] ). Dom skakar på huvudet och förklarar att det bara är skådespelare.

Personen som ritade svärdet kommer nu upp i mina tankar. Jag är rädd för att han ska komma in och döda mej nu när jag är fastbunden.

Och säger därför till gorillorna att dom skulle låsa dörren innan dom går. Men dom bryr sej inte vad jag säger utan ska just slå igen dörren. Då blir jag hysterisk. Känner panikkänsla och skriker att dom ska:

"LÅSA DÖRREN.... FINNS DET BARA QUISLINGAR HÄR? FINNS DET INGEN RIKTIG SVENSK"

I dödsångest ser jag alla kroppsbyggarna lämna rummet, alla utom en. Han avvaktar ett tag sedan talar han lungt till mej och märker att då är också jag lugn. ( jag är evigt tacksam honom, det kändes som han räddade mitt liv då ).

Efter ett tag när vi snackat så lossade han på min begäran vänster hand. För mitt silverarmband hade fastnat i läderklon som fungerade

som handfängelse, och stasade nu handleden. När han såg att jag var fortsatt lugn så släppte loss mej helt från sängen.

 

Detta var början till slutet på manin för denna gång...